<?xml version="1.0" encoding="UTF-8"?>
<rss version="2.0">
<channel><generator>iloblog 1.0</generator><title>Föräldrar vet bäst Feed</title><link>http://blogg.eriksdalsskolan.se/</link><description></description><item><title>Att välja och vraka </title><link>http://iloapp.eriksdalsskolan.se/blog/blogg?Home&amp;post=1</link><description><![CDATA[  För tio år sedan tyckte jag att det var spännande att vi på grundskolan kunde börja arbeta med olika sätt att profilera oss. Det var ett steg från att vara vanlig och som många upplevde det, grå kommunal skola.  
 Idrott,musik och teater, bild, körsång, ishockey och konståkning... det har funnits många olika varianter. Många gånger kul för eleverna. Men allt jag sett och hört om har inte varit av hög kvalitet och ibland har elever och föräldrars förväntningar på profilen långt ifrån blivit uppfyllda. 
 Min inställning till profiler har under årens lopp förändrats. Numera har många, många skolor en profil. Ofta handlar det om en möjlighet för eleverna att välja någon aktivitet under en liten del av undervisningstiden. Att eleverna får chansen att göra något de tycker är extra roligt under skolveckan är bra. Men när profilerna tar över grunduppdraget då blir det fel. När fotbollen eller skådespeleriet blir viktigare än våra sexton ämnen har man hamnat snett. 
 Då är det viktigt att som skolledare återföra fokus på och garantera att eleverna har möjlighet att uppnå målen i alla ämnen. Att nischa in sig redan på högstadiet är för tidigt och inte avsikten med grundskolan.  
 Den andra negativa konsekvensen av profilerna är sorterandet. Att testa elever och sedan avvisa dem som inte har tillräckligt stor talang är skämmigt och inte förenligt med våra styrdokument. Försvarare av profiler och tester vet att Skolverket accepterar intagningsprov i olika ämnen om de är utformade på ett visst sätt. Det betyder inte att Skolverket uppmuntrar till test av elever, det är samma ställningstagande som för mycket små avgifter för grundskoleelever. Ibland måste tom Skolverket vara pragmatisk.  
 Jag har sett baksidan av sortering och sett hur elever och personal delas i ett a - och ett b-lag. Vi som är utvalda har högre svansföring. Vi som inte har blivit valda tror oss ha lägre status och sämre möjligheter.  
 Lessna barn och föräldrar som inte förstår varför någon som är 13 år så gärna vill spela teater inte skall få göra det. Besvikna och utan möjlighet att överklaga beslut som ibland grundats på kriterier som uppfattas som oklara. Lärare som inte vill undervisa i klasser där eleverna inte sorterats, som tycker att kvaliteten sjunker och att det inte längre går att nå toppenresultat.  
 Jag har ändrat mig, det jag tyckte var bra år 2000 och sedan okej 2007, tycker jag numera är oacceptabelt. Vi skall inte välja och vraka. Elever skall söka av intresse och inte sorteras efter talang. En skola för alla kanske för några låter flummigt och en omöjlighet. För mig är det en förutsättning för att kunna ta ansvar. På den skola jag verkar vill jag att alla är välkomna och att vi hittar sätt som får alla barn och ungdomar att växa. Och jag vill att mina medarbetare delar den elevsynen. Till Eriksdalsskolan är alla välkomna! 
 Heléne Wth  
 ]]></description><pubDate>Wed, 23 Feb 2011 17:30:11 +0100</pubDate><category>Skola</category></item><item><title>Rektor för mobbande elever och chef för personal som inte fungerar</title><link>http://iloapp.eriksdalsskolan.se/blog/blogg?Home&amp;post=0</link><description><![CDATA[  Ofta när jag möter föräldrar handlar det om något som inte fungerar. Det är allt från toaletter som luktar illa till bristande information om skolk eller betygsvarningar.  
 Det kan också beröra människors beteenden och människors relationer, både elevers och vuxnas.  
 Konflikter, mobbning och trakasserier, slagsmål och kränkningar på nätet, listan kan göras lång på vad som kan hända mellan barn och ungdomar. Svåra situationer där det finns förövare och offer där det är av största vikt att visa vad som är rätt och vad som är fel, vilket beteende som skall uppmuntras och vilket som skall avvisas.  
 Hur viktigt det är märktes i Bjästa där en ung man begick två våldtäkter. Rektorn på ungdomarnas skola var verkligen ingen prydnad för kåren under de intervjuer som gjordes. Det var sorgligt och skämmigt hur illa ledningen hanterat personerna och händelsen. Prästen i den kyrka som tillät killen att delta på avslutningen visade också ett nästan osannolikt prov på hur ogenomtänkt och omdömeslös någon även i den professionen kan vara.  
 Jag menar att de vuxna svek inte bara de två utsatta tjejerna som därmed kränktes på nytt. De svek även killen som inte fick hjälp att förstå att han förgripit sig på andra. Bjästa väckte många tankar hos mig om vikten av att inte bara lära ut humanistisk etik och moral utan också att gestalta dem i vardagen.  
 Nu har jag tack och lov inte behövt hantera något av den här digniteten men dagligen har jag att hantera mobbare och mobbade, slående och slagna, retstickor och lipsillar. Oavsett hur man har agerat måste jag hjälpa och stötta alla inblandade och inte kränka eller behandla någon respektlöst.  
 Offret måste få hjälp att bearbeta sina upplevelser för att komma vidare, förövaren måste få hjälp att bearbeta sitt beteende för att kunna ändra på det. Inte osällan är konflikterna så komplexa att alla inblandade på något sätt faktiskt kan vara både ock.  
 Ibland handlar mina möten om personal som av eleverna upplevs som kränkande på olika sätt. Min uppgift då är att lyssna och reda i vad som hänt. Lika viktigt som det är att inte avfärda någons upplevelse, lika viktigt är att inte döma någon på förhand.  
 I konflikter mellan elever och vuxna finns dock en viktig aspekt, jag och biträdande rektorer företräder i första hand eleverna och skall agera så att deras rättigheter inte kränks. Det betyder inte att elever får kränka vuxna, men ansvaret på oss som arbetar på skolan är större att förebygga och undvika konflikter i relationen elev-vuxen. Lika väl som det är högre krav på mig som chef att skapa fungerande relationer med personalen. I skeva maktförhållanden är ansvaret alltid större hos den som har mer makt.  
 Den aspekten vet jag kan vara provocerande. Just därför är det viktigt att lyfta fram den för att kunna diskutera hur vi i ledningen hanterar den och vilka konsekvenserna blir.  
 Avslutningsvis, när jag känner och får kvitto på att konflikter lösts upp och att alla inblandade gått vidare utan oläkta sår, först då har jag slutfört mitt uppdrag på ett acceptabelt sätt.  
 Heléne Wth  
 ]]></description><pubDate>Wed, 19 Jan 2011 11:39:20 +0100</pubDate><category>Skola</category></item></channel>
</rss>
